Mälaren
Publicerad 2008-06-24 13:01:16
Beskrivning

Mälarens 22 600 km2 stora tillrinningsområde omsluter sjön som en stor rektangel förskjuten mot norr och framför allt mot väster i förhållande till sjön. Tillrinningsområdet är en betydande del av Norra Östersjöns vattendistrikt. Fyra av de stora åarna, Arbogaån, Hedströmmen, Köpingsån och Kolbäcksån mynnar i Mälarens västliga del och svarar för hela 46 % av tillrinningen. Ytterligare 24 % av den totala tillrinningen tillförs västra Mälaren med Eskilstunaån, Svartån och Sagån. I norr svarar Örsundaån och Fyrisån för 11 % av tillrinningen och resten, 19 %, kommer med små tillflöden från närområdet runt sjön. Samtliga tillrinningsområden beskrivs i separata avsnitt i den här rapporten.

Mälaren är Sveriges tredje största sjö och har ett medeldjup på 12,8 meter och ett största djup på 66 meter. Mälarens utlopp är Norrström som har en medelvattenföring på drygt 160 m3/s. Sex län och ett 40-tal kommuner ligger mer eller mindre inom Mälarens tillrinningsområde. Mälarens tillrinningsområde och öar har en befolkning på nästan en miljon människor.


Mälaren är recipient för olika typer av utsläpp. En volym som motsvarar drygt 5 % av det vatten som lämnar Mälaren genom Norrström tillförs via kommunala avloppsreningsverk, dagvatten och industrier. Detta är ett för svenska förhållanden intensivt recipientutnyttjande. Den befolkningstillväxt som förutses i Mälarregionen innebär en ytterligare tillförsel av föroreningar om inga åtgärder vidtas. När det gäller växtnäringsämnen kommer den största delen från jordbruksmarken som framförallt finns längs ådalarna och i sjöns närområde. De kommunala reningsverken svarar för en förhållandevis stor andel av kvävetillförseln (ca 25 %) till Mälaren. Utsläppen från glesbygdens enskilda avloppsanläggningar är också betydande, framför allt av fosfor.

I 4 kap miljöbalken är Mälaren i sin helhet upptagen som riksintresse med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns, och turismens och friluftslivets intressen skall särskilt beaktas. Det innebär att Mälaren hör till de särskilt värdefulla områden som redan i själva lagtexten har utpekats som riksintresse.

I Mälaren bedrivs yrkes- och sportfiske. Hela Mälaren är utpekat som riksintresse för yrkesfisket. Ett 60-tal personer bedriver yrkesmässigt fiske. Fiskodling bedrivs i mycket begränsad omfattning. Många sjöar i tillrinningsområdet är reglerade för kraftproduktion. Vattenkraft utvinns vid ett 90-tal kraftverk. Mälaren själv har reglerats i olika etapper. Riskerna för saltvatteninträngning har kraftigt minskats, lågvattenstånden höjts och vattenståndsvariationerna utjämnats. Mälaren utgör en viktig transportled genom den s.k. Mälarleden som sträcker sig från Södertälje till hamnarna i Västerås och Köping. Årligen passerar ca 4500 fartyg Södertäljekanal med en godsmängd om drygt 4 miljoner ton. Merparten är ingående gods, bl a olja och kemikalier.

Påverkan och risker

Mälarens tillstånd har undersökts årligen sedan 1965. Mälaren var då starkt övergödd. De största vattenkemiska och biologiska förändringarna i Mälaren ägde därefter rum från mätningarnas start fram till slutet på 1970-talet. Under denna period kompletterades samtliga större reningsverk med kemisk fällning. Detta minskade utsläppen av fosfor drastiskt och fosforhalterna sjönk följaktligen kraftigt i såväl Mälarens tillflöden och utlopp som i samtliga bassänger. Efter denna kraftiga avlastning uppvisar de vattenkemiska förhållandena inga tydliga trender över tiden. Den stora mellanårsvariation som noteras för många vattenkemiska variabler beror framförallt på variationer i vattenflödet från tillrinningsområdet.

Den mest betydande minskningen i belastningen på Mälaren efter 1985 var när utflödet från Bromma avloppsreningsverk avleddes till Östersjön 1989. Detta innebar att ca 22 ton fosfor och ca 1000 ton kväve per år avlastades från Mälaren. Denna åtgärd har dock mindre betydelse för Mälaren som helhet, eftersom reningsverket ligger i den östra delen av sjön, dvs. nära utloppet. Däremot har halterna av kväve samtidigt minskat i berörda stockholmsnära bassänger. I Mälarens utlopp minskade kvävehalterna med 20 %, vilket sannolikt kan tillskrivas denna avledning av avloppsvatten. Någon ytterligare minskning av kvävehalterna har inte registrerats efter detta. I och med omdirigeringen av Brommaverkets utlopp är nu östra Mälaren, med undantag för Ekebyhovs avloppsreningsverk på Ekerö, helt fri från större kommunala avloppsutsläpp. Beträffande industriutsläpp till Mälaren är dock läget i stort sett oförändrat sedan 1985.

Förutom att den totala fosforbelastningen på Mälaren har minskat med drygt 60 % sedan slutet av 1960-talet, så har också det relativa bidraget från olika källor förändrats. Bidraget från punktkällor med direktutsläpp till sjön har minskat från 42 % till 3 % av den totala belastningen, medan den relativa andel som tillförs med vattendrag har ökat från 49 % till 72 %.

Näringsnivån i Mälarens bassänger styrs således idag nästan helt av fosfortillförseln från tillrinningsområdet. Om man enbart betraktar belastningen från punktkällor med direktutsläpp finner man att fosforutsläppen från dessa har minskat med 97 % och kväveutsläppen med 77 % sedan slutet av 1960-talet. Till en del motverkas avlastningen av att fosfor kan frigöras från tidigare överlastade bottensediment. Sedan 1980 har totalfosforhalten under de flesta år och i de flesta fjärdar och sund motsvarat höga eller mycket höga halter enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder. Halterna av fosfor, men även av kväve, bör därför minskas för att god ekologisk status enligt EG:s vattendirektiv ska uppnås.

Jordbruket i Mälarens närområden är i stor utsträckning inriktat på produktion av spannmål och är starkt rationaliserat och med jämförelsevis låg djurhållning. Det innebär en omfattande jordbearbetning, gödsling och användning av bekämpningsmedel i de Mälarnära områdena jämfört med de områden som ligger längre upp i avrinningsområdena. Jordbruksmarken består till övervägande del av leror. Från dessa eroderar stora mängder lerpartiklar och därmed partikelbunden fosfor. Kväveläckaget från sådan mark är å andra sidan mer begränsat. Orsakssambanden för kväveläckage från mark är relativt väl utredda. Däremot saknas till stor del grundläggande kunskaper om hur de många faktorer som påverkar fosforns dynamik i mark och vatten samverkar eller motverkar varandra. Detta innebär att det finns brister i kunskapen om vilka åtgärder som krävs för att minska markläckaget av fosfor.

Mälaren är vattentäkt för mer än 2 miljoner människor varav ca 1,5 miljoner i Storstockholmsområdet. Alternativa uthålliga vattentäkter saknas. Att förbättra och skydda Mälarens vatten med tanke på regionens långsiktiga vattenförsörjning är centralt och angeläget. Tillförsel av partikulärt material (grumlighet) och löst organiskt material samt närsalter (algproduktion) är de enskilt största faktorerna som direkt eller indirekt försvårar dricksvattenproduktionen. En tydlig långtidstrend för hela perioden från 1965 fram till idag är att grumligheten och brunheten hos Mälarvattnet ökat. De allra senaste åren har halterna av löst organiskt material ökat oroväckande. Det gäller såväl de brunfärgade humusämnena som ofärgade kolföreningar, av vilka de senare är särskilt svåra att hantera vid renvattenframställningen.

En undersökning av fisk (abborre, gös, gädda) som genomfördes under 2001 visar låga eller mycket låga halter av metaller och stabila organiska ämnen (DDT och PCB). En undersökning av dioxiner i ål har också genomförts, de uppmätta dioxinhalterna ligger långt under de gränsvärden EU fastställt. Halten av många andra antropogena miljö- och hälsofarliga ämnen i Mälarens vatten är dock till stora delar okända. Även orenat eller otillfredsställande renat lakvatten från äldre avfallsupplag når Mälaren. Undersökningarna av lakvatten är i regel främst inriktade på tungmetaller och ammonium utöver salthalt eller konduktivitet som indikator på lakvattenförekomsten i sig. Andra källor för tillförsel av tungmetaller och organiska miljögifter till Mälaren är bl.a. äldre och pågående utsläpp från industriell verksamhet som kan ha gett förorenade bottnar, samt tillförsel via dagvatten, spillvatten och förore­nade markområden.

Användningen av motorbåtar på sjön sommartid påverkar Mälarens vattenkvalitet negativt, främst genom utsläpp av bränsle och avgaser i vattnet. Störst är utsläppen från särskilt äldre 2-taktsutombordsmotorer, där ca 30 % av bränslet passerar motorn ofullständigt förbränt. Avgaserna innehåller bl.a. PAH (polyaromatiska kolväten), som är extremt giftiga för bl.a. för planktiska kräftdjur (hopp- och hinnkräftor). Kemiska ogräs-, svamp- och insektsmedel inom jordbruk och andra verksamheter kan utgöra hot mot vattenkvaliteten, främst om de hanteras ovarsamt eller felaktigt. I jordbruksåar, främst i Sydsverige men också i mälarområdet, har påträffats halter för vilka det inte kan uteslutas att de har ekologisk effekt i vattendraget. Dessbättre har det också visats, att genom riktade kampanjer till brukarna längs ett vattendrag går det att påtagligt minska halterna av olika bekämpningsmedel.

Övergödningen, regleringen samt möjligen också läckaget av bekämpningsmedel och andra miljöskadliga ämnen påverkar den biologiska mångfalden i sjön. I stor utsträckning saknas inventeringsunderlag för arbetet att skydda unika biotoper och hotade arter. Kunska­pen är dålig om biologiska bevarandevärden utom möjligen för fisk. Strändernas värde för natur- och kulturupplevelser samt bad och friluftsliv hotas av igenväx­ning, algblomning, exploatering av stränder för bebyggelse samt privatisering av strandzonen. Önskemål om sjönära boende har dessutom ökat de senaste åren. Främmande arter av växter och djur orsakar ofta svåröverskådliga skador där de får fäste och kan börja sprida sig. Det är därför angeläget att minska och helst eliminera risken för illegal eller oavsiktlig införsel och spridning av främmande arter. Exempel på sådana arter i Mälaren är sjögull, vattenpest, vandrarmussla och i vissa tillflöden signalkräfta.

Samordningsansvarig: Länsstyrelsen i Västmanlands län



Länkar